Hur fungerar egentligen läkarens anmälningsplikt? Måste de anmäla eller finns det andra alternativ? Sätter inte patientsekretess stopp för läkarens möjlighet att genom anmälan röja känsliga uppgifter? Vi går igenom dessa frågor, lag och föreskrifter, historik, de olika typerna av anmälan, m.m.
Tystnadsplikt och patientsekretess i förhållande till läkarens anmälningsplikt
Samtliga personer som är verksamma inom hälso- och sjukvården, oavsett om det är en privat- eller offentlig verksamhet, omfattas av tystnadsplikt och patientsekretess. Den som bryter mot tystnadsplikten eller patientsekretess begår ett brott som normalt sett faller in under ett allmänt åtal.
I en situation där en läkare bedömer en person som medicinskt olämplig för körkortsinnehav bryts emellertid läkarens tystnadsplikt och patientsekretess och ersätts med en anmälningsskyldighet. Samma sak gäller i de fall där misstanke om allvarligt brott föreligger som exempelvis grov misshandel, våldtäkt.
Läkarens anmälningsplikt till Transportstyrelsen omfattar dock enbart läkare. En sjuksköterska, en terapeut eller sjukhusekonom har varken rätt eller skyldighet att göra en sådan lagstiftad läkaranmälan som framställs inom körkortslagen. Däremot kan vem som helst göra en civil anmälan (även anonym dito) om man misstänker att en person inte uppfyller de medicinska kraven för körkortsinnehav.
Historik gällande läkares anmälningsplikt
Anmälningsplikt för läkare har diskuterats i Sverige redan i 1945 års trafiksäkerhetskommitté där det föreslogs att läkare skulle anmäla vissa sjukdomar och sjukdomstillstånd som kunde utgöra synnerlig fara för trafiksäkerheten till körkortsmyndigheten. Förslaget remitterades och upptogs i statens offentliga utredning (SOU 1948:20).
Läkares anmälan av trafikfarliga sjukdomar finns medtaget i Socialstyrelsens cirkulär angående anmälan till länsläkare (MF 1975:81). Det förelåg däremot ingen skyldighet för läkare att anmäla trafikfarliga personer vid denna tidpunkt. Det dröjde ända fram till 1989 innan en reglering blev införd i körkortslagen som fastställde anmälningsskyldigheten. Bestämmelsen har därefter, vid olika tillfällen, skärpts till dagens aktuella regler.
Lagstiftning om läkares upplysningsplikt och körkort
Läkare är skyldiga lämna ut sådana uppgifter som är nödvändiga för prövning av lämplighet att ha körkort, traktorkort eller taxiförarlegitimation enligt taxitrafiklagen. Detta följer av patientsäkerhetslagen (2010:659) 6 kap. 15 § p6.
Enligt körkortslagens 10 kap. 5 § är samtliga läkare i Sverige därtill skyldiga att anmäla den körkortshavare som bedöms vara medicinskt olämplig för fortsatt körkortsinnehav.
Bestämmelsen gör gällande:
”Om en läkare vid undersökning av en körkortshavare finner att körkortshavaren av medicinska skäl är olämplig att ha körkort, ska läkaren anmäla det till Transportstyrelsen. Innan anmälan görs ska läkaren underrätta körkortshavaren. Anmälan behöver inte göras om det finns anledning att anta att körkortshavaren kommer att följa läkarens tillsägelse att avstå från att köra körkortspliktigt fordon.
Om en läkare vid undersökning eller genomgång av journalhandlingar finner det sannolikt att körkortshavaren av medicinska skäl är olämplig att ha körkort och körkortshavaren motsätter sig fortsatt undersökning eller utredning, ska läkaren anmäla förhållandet till Transportstyrelsen.”
Det samma gäller den som har traktorkort, samt taxiförarlegitimation (4 kap.6 § 2 och 3 kap. 3 § taxitrafiklagen).
Föreskrift som vägleder i frågor om medicinsk olämplighet och körkort
Utgångspunkten för en anmälan om medicinsk olämplighet är främst Transportstyrelsens författningssamling med benämningen TSFS 2010:125 – Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om medicinska krav för innehav av körkort m.m. (fortsättningsvis medicinföreskrifterna).
Medicinföreskrifterna
Medicinföreskrifterna är, som nämnts i stycket ovan – alltså Transportstyrelsens egna författningssamling.
Av 1 kap. 8 § medicinföreskrifterna fastställs läkares anmälningsplikt, samt att de grundläggande förutsättningarna för en anmälan ska baseras utifrån medicinföreskrifternas 1–15 kap.
Medicinföreskrifterna fastställer minimikraven på en rad potentiellt trafikfarliga sjukdomar och sjukdomstillstånd. Kortfattat så sträcker sig dessa från synfunktioner och neurologiska sjukdomstillstånd till kognitiva sjukdomar och beroende/missbruk. Medicinföreskrifterna är omfattande och innehåller således de flesta medicinska tillstånd man kan tänka sig kan ha en negativ påverkan på framförande av fordon.
De allra vanligaste läkaranmälningarna handlar dock om omständigheter som beror på missbruk, beroende, epileptiska anfall och synfältsdefekter. Men, en läkaranmälan kan även handla om annat medicinskt tillstånd, som läkaren anser innebär en trafiksäkerhetsrisk i det enskilda fallet.
Syftet med läkares anmälningsplikt
Syftet med läkares anmälningsskyldighet är att berika trafiksäkerhetsarbetet och säkerställa skyddet av människors liv och hälsa. Den 9:e oktober 1997 stärktes trafiksäkerhetsarbetet ytterligare, genom att regeringen fattade beslut om ett genomgripande etiskt och strategiskt förhållningssätt gällande den svenska trafiksäkerheten. Detta är den så kallade ”nollvisionen”, som har till syfte att ingen ska omkomma eller allvarligt komma till skada till följd av olyckor i vägtrafiken.
Läkarens anmälningsplikt ligger därför helt i linje med nollvisionens syfte, då denna syftar till att upptäcka och förhindra trafikfarliga förare.
Den sista försvarslinjen
Som läkare befinner man sig i en tämligen unik situation för att stävja olyckor som kan uppstå på grund av personer som inte är medicinskt lämpliga att framföra fordon. Det finns till exempel inget krav på personer som innehar förarbehörighet som sträcker sig till och med BE att behöva genomföra en hälsokontroll. Vilket krävs vart 5:e år av de personer som efter 45 års ålder önskar behålla sina högre behörigheter.
Avsaknaden av en reglerad kontroll för personer med lägre behörigheter innebär därför att det potentiellt finns en mängd personer som skulle klassificeras som medicinskt olämpliga, men trots det kan ha kvar sitt körkort. Genom läkarens anmälningsplikt finns en viss möjlighet att uppmärksamma Transportstyrelsen om dessa personer och därmed förhindra potentiella trafikrisker.
De medicinska kravens förhållande till förarbehörigheter
Förarbehörigheterna delas in i tre olika grupper där grupp 1 består av AM, A1, A2, A, B och BE samt behörighet för traktor. Grupp 2 innefattar behörigheterna i grupp 1 samt behörigheterna C1, C1E, C och CE. Grupp 3 utgörs av behörigheterna i grupp 1 och 2 samt behörigheterna D1, D1E, D, DE och taxiförarlegitimation.
Medicinföreskrifterna uppställer olika medicinska krav för de olika grupperna. Det innebär att en person som inte uppfyller de medicinska förutsättningarna för en grupp, fortfarande kan anses uppfylla kravet för en annan behörighet.
Om en körkortshavare exempelvis inte uppfyller medicinföreskrifternas synfältskrav som gäller för behörigheten C1, så kan denne ändå uppfylla de synkrav som ställs för den lägre behörigheten BE.
För att inte orsaka en körkortshavare onödigt lidande ska därför en läkaranmälan begränsas till de förarbehörigheter som omfattas av det medicinska hindret. Om personen i fråga inte uppfyller kravet för endast högre behörighet, så ska läkaren säkerställa att anmälan endast handlar om denna behörighet och inte körkortsinnehavet i helhet.
Läkarens anmälningsplikt – plikter, krav, förutsättningar och alternativ
I skrivande stund kan vi inte se att det finns någon direkt manual om hur en läkaranmälan bör göras i praktiken. Denna artikel är därför avsett att fungera som viss vägledning, med beaktande och hänvisning till rättspraxis och JO-beslut.
Den bristfälliga beskrivningen av gällande bestämmelser
Läkarens anmälningsplikt är förenad med såväl plikter och krav, som förutsättningar och alternativ. Man kan kanske tycka att de lagkrav som ställs i anledning av läkarens anmälningsplikt är både självklara och lättbegripliga. Verkligenheten har emellertid visat sig annorlunda.
Tyvärr så belyser varken lagförarbete eller praxis vad bestämmelserna i praktiken fordrar. Istället har dess ramar och innebörd blivit format genom diverse JO-beslut på grund av felaktiga anmälningar.
Som jurister har vi tyvärr också stött på allt från onödiga och ofullständiga anmälningar, till bristfälliga och direkt felaktiga sådana, i ett antal körkortsmål där vi varit ombud.
Konsekvensen av sådana felaktigheter blir inte enbart ett avsevärt problem för körkortshavaren. Det kan även frammana ett fortsatt utredningsproblem och ett bristande eller sjunkande förtroende för sjukvården hos den enskilde.
För att vidmakthålla allmänhetens förtroende för sjukvården är det därför särskilt viktigt att läkarens anmälan, oavsett om syftet är gott, sker på ett korrekt sätt. Inte minst då förlusten av körkortsinnehav ofta medför tämligen allvarliga konsekvenser för körkortshavaren.
Medicinföreskrifterna och läkarens egna bedömning
Det är däremot förekommer t.ex. fall där läkare omfattas av anmälningsplikt enligt medicinföreskrifterna, men där det är medicinskt uppenbart att tillståndet är tillfälligt och övergående. I en sådan situation kan en anmälan göra mer skada än nytta och det kan finnas andra sätt att tillvarata trafiksäkerheten.
I väldigt många fall kan en anmälan givetvis vara uppenbart påkallad. Det finns däremot ärenden som handlar om medicinska gränsfall där läkaren bör göra ytterligare undersökningar och utredningsåtgärder, innan anmälan skickas till Transportstyrelsen. En anmälan som gäller medicinsk olämplighet medför många gånger svåra konsekvenser som förlorat arbete, ekonomiska svårigheter, isolering och i allmänhet ett avsevärt svårare medicinskt tillstånd.
Lagstiftningen är uppdelad i två olika scenarion; olämplighetsanmälan och sannolikhetsanmälan. En anmälan bör enbart vara förbehållen de fall där olämpligheten är klarlagd eller sannolikheten om olämplighet är stark. Gällande felaktigheter i anmälning (olämplighet eller sannolik olämplighet) kan nämnas JO’s beslut Dnr 474-2016.
Olämplighetsanmälan
Vid en olämplighetsanmälan finns det någon form av konkret bevisning och/eller utredning som kan läggas till stöd för bedömningen av olämplighet. En sådan anmälan ska därför enbart baseras på det faktiska medicinska tillståndet.
En olämplighetsanmälan till Transportstyrelsen resulterar i de allra flesta fall i att Transportstyrelsen återkallar den anmälde personens körkort direkt. Detta meddelas antingen genom ett beslut eller genom ett tillfälligt (interimistiskt) beslut där Transportstyrelsen förelägger körkortshavaren att inlämna ett medicinskt underlag som kan avgöra om det föreligger ett medicinskt hinder eller inte.
Som exempel på felaktiga anmälningar kan nämnas Kammarrätten i Göteborg mål 6005-16, gällande läkarens felbedömning, samt, Förvaltningsrätten i Göteborg mål 14688-20 gällande läkarens feltolkning. Kammarrätten i Jönköping mål 2042-17 handlar om senare korrigerad anmälan, där ett nytt läkarintyg vägdes in i bedömning av körkortsåterkallelse.
Innan anmälan – information till körkortshavaren
Om en läkare bedömer en körkortshavare som klart medicinskt olämplig utifrån medicinföreskrifternas bestämmelser inom kap. 1-15, ska läkaren förklara för körkortshavaren att en anmälan om olämplighet kommer göras.
En förutsättning för anmälan är alltså att läkaren informerar körkortshavaren om de konstaterade bristerna och att dessa kommer läggas till grund för en anmälan om medicinsk olämplighet för körkortsinnehav.
Det finns däremot inget krav om att erbjuda patienten ytterligare utredning eller annan behandling innan anmälan. Men det ska som sagt finnas konkret medicinskt stöd för bedömningen.
Vid anmälan bör läkaren ange lagstödet (kapitel och lagparagraf) som denne baserar sin anmälan på. Se t.ex. JO Dnr 5003-2019 gällande bristfällig information till körkortshavaren.
Sannolikhetsanmälan – En utredningsanmälan
En sannolikhetsanmälan saknar oftast en utredning och kan ses som läkarens misstanke om ett medicinskt förhållande som fordrar vidare utredning. Därför krävs det generellt mer för att Transportstyrelsen ska kunna återkalla ett körkort genom en sådan anmälan.
Sannolikhetsbedömningen kan uppstå genom en mängd olika scenarion.
Lagstiftningen stipulerar att en olämplighetsbedömning kan uppkomma om en läkare vid en undersökning, eller en genomgång av journalhandlingar finner det sannolikt att körkortsinnehavaren av medicinska skäl är olämplig att ha körkort. Misstanke om olämplighet kan även uppstå genom samtal som förs mellan patient och läkare eller genom medicinska fynd.
Information till körkortshavaren – erbjudande om utredning
Vid en sannolikhetsanmälan ska körkortshavaren beredas möjlighet att medverka i en utredning. Innan anmälan görs så måste körkortshavaren såväl ha informerats, som motsatt sig fortsatt undersökning eller utredning. Patienten måste därmed ha fått en möjlighet att kunna medverka och påverka utredningen innan anmälan tillställs Transportstyrelsen.
Felaktiga anmälningar i detta avseende är bland andra JO’s beslut Dnr 3269-2007 och Dnr 474-2016. I det senare fallet kritiserade JO en överläkare, som gjorde en felaktig anmälan genom en sannolikhetsanmälan utan att ta reda på om körkortshavaren motsatte sig undersökning eller utredning. Läkaren meddelades därför kritik för sin bristfälliga hantering i ärendet.
Muntligt körförbud analys av lagstiftning
I stället för en anmälan kan läkare försöka påverka eller rekommendera körkortshavaren att avstå från att framföra körkortspliktigt fordon under viss tid. Detta kallas i folkmun för ett ”muntligt körförbud”.
Ett muntligt körförbud har ingen juridisk bärighet. Det finns därför ingenting som hindrar en körkortshavare att, trots läkarens förbud, fortsätta framföra fordon. Förbudet anmäls inte till polis eller till Transportstyrelsen. Däremot ska förbudet antecknas i körkortshavarens patientjournal och körkortshavaren ska få en utskrift på anteckningen.
En körkortshavare som trotsar ett muntligt körförbud från läkare kan emellertid riskera allt från straffrättsligt ansvar till reducerad försäkringsersättning om framförandet resulterar i en olycka. Vidare kan ett trotsat muntligt körförbud bli försvårande och leda till att läkaren istället väljer att göra en anmälan.
Sammanfattningsvis
Att som läkare anmäla om man säkert vet eller med stor sannolikhet misstänker att en person kan vara en fara i trafiken är en skyldighet. Denna skyldighet fritar läkaren från sekretess och tystnadsplikt gentemot patienten. Det finns emellertid viktiga aspekter att ta med i bedömningen.
Vid en olämplighetsanmälan ska det finnas ovedersägliga bevis på olämpligheten. Någon ytterligare utredning behövs inte, men patienten måste bli informerad om avsikten att anmäla.
Vid en sannolikhetsanmälan finns det sällan en färdig utredning, men det ska med stor sannolikhet vara grund för att anmäla. Vidare ska patienten alltid bli erbjuden att medverka i en utredning innan anmälan kan ske. Vid tillfälliga medicinska tillstånd kan därför ett muntligt körförbud vara en lämpligare åtgärd.
En läkare som överväger en anmälan bör alltid väga vad ett körkortsingripande kan få för konsekvens för den enskilde, kontra hur stor risk denne potentiellt kan vara i trafiken. Vidare bör andra åtgärder vara uttömda, såsom samtal, utredning, medicinering, osv. En anmälan ska inte göras ”i fall att”, utan utifrån ett konstaterat eller sannolikt och framtida permanent tillstånd. Slutligen ska en anmälan alltid begränsas till att gälla den eller de behörigheter som berörs av det medicinska hindret.
Experthjälp?
Har du frågor om kring körkortsåterkallelse? Vi är experter på körkortsfrågor och är de ombud som haft flest körkortsmål av Sveriges samtliga jurister och advokater.
Kontakta oss om du har frågor kring ditt körkort eller körkortstillstånd. Vi erbjuder konstadsfri granskning för att bedöma dina förutsättningar. Boka en telefontid eller använd dig av vårt kostnadsfria formulär och få svar på dina frågor.
